Blod i djupet

Haggar bröt vattenytan och drog ett djupt andetag. Smaken av järn med en bitter underton gjorde sig påmind, som en gammal vän. Det röda skimmer som täckte allt i hans synfält gjorde honom förvirrad för ett ögonblick, men han insåg snabbt att det var blodet som forsade ifrån hans spruckna ögonbryn. Järnsmaken kom nog därifrån också. Smaken var bekant. Det smakade...go-time. Upphetsningen gjorde den bittra bismaken starkare, adrenalinet som forsade igenom hans blod och brände av de sista stråna i den svaga tråden som höll honom kvar i mänskligheten.

Han visste att rovdjuret cirklade där nere under honom, han kunde känna närvaron. Han var rovdjuret och rovdjuret var han och båda visste instinktivt, i djupet av sina mest uråldriga medvetanden att den här matchen var för alla kulorna. Rädslan fanns inte längre, den hade för länge sedan ersatts av vredens blinda galenskap. Vrede och någonstans där bakom, hopp. Hopp om att denna motståndare kanske skulle visa sig värdig. Att denna motståndare skulle skulle vara den som äntligen släppte honom lös ifrån den grymma förbannelse som var hans verklighet, ifrån ansiktena och skriken som följde honom vart han än flydde.

Eller inte. Han drog ett djupt andetag, stoppade kniven mellan tänderna och dök ner i den mörka avgrunden igen. Emot ytterligare ett öde, ett av oräkneliga öden redan bakom honom, inget olikt det andra.