Vi lever alla i förnekelse; i tyst längtan efter att tillfredsställa vår mörka sida. Vissa förkastar amerikansk vapenkultur, för att sedan finna "The American Experience". För min del handlar det om rebellens romantik. En dag skulle jag från barrikaderna skrika "Freedom!" och se samhället störta samman, för att se en ny och rättfärdig ordning växa fram.
Näckrosen, på tunnelbanans blå linje - det var där det skedde. Det var en onsdag, sent på kvällen och jag saknade SL-kort. Modigt stegade jag mot spärren... nu skulle det ske! Men moralens väktare hejdade mig och ledde mig fram till spärrvakten. "40 kronor om du köper kontant", sade hon. Bubblande ilska över denna djupa orättvisa fick mig att minnas mina ursprungliga avsikter.
I brist på rebellens frihet kan man bli en hjälte på rationella grunder. "Det är ju sent och förmodligen ingen kontroll", "Jag har ju alltid betalat annars", "Jag skall ju bara 4 hållplatser", "Vad får man för skattepengarna egentligen?!". Jag svor åt spärrvakten, mitt vittne allena, och tog sedan ett elegant skutt över spärren! Hon såg bistert på mig - kanske medveten om den samhällets nydaning som säkert skulle följa.
Jag gick ned för rulltrappan. Detta var farlig mark; bäst att vara uppmärksam. Väntan på perrongen gick bra, tåget kom och jag satte mig strategiskt för att kunna ha uppsikt om det skulle kliva på en grupp kontrollanter. Strax före avgång från Solna C klev tre män i svarta jackor på. Hjärtat rusade och jag greps av en närmast desperat vilja att kasta mig igenom rutan, ut på perrongen.
Men det var ett falsk alarm. Männen tillhörde "Lugna Gatan". Jag lyckades dock inte lugna mig. Min deodorant tappade helt sin verkan! När jag klivit av vid Rådhuset väntade den sista prövningen: utpasseringen genom spärrarna. Jag var nervös när jag åkte upp för rulltrappan, beväpnad med en lögn om vem jag var om jag skulle åka fast.
Är det så rebellens modiga och vackra kamp skall föras? Svettig, nervös och svekfull? Nej, faktum är att jag förlorade kapen redan när jag valde att låta rationella argument motivera mitt brott. Stockholmsnatten hade samma skimmer som vanligt, samhällets bojor lika tunga. Vad hände med den fria morgondagen? Jag gick ner till Pressbyrån och köpte ett 30-dagarskort för 630 kronor.
Jag blev aldrig tunnelbanans William Wallace
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
They can take our SL-kort, but they can never take...OUR FREEDOM!!!
Hjältarnas tid är förbi ändå. Från och med nu är det restskatt, pensionssparande och minimorötter på McDonalds. När du känner för att ladda upp med 4 kubik nödproviant och ett dussin AR-15 i en stuga i Jämtland, säg bara till.
Hm, någon borde ta herrn ut till förorten och lära honom lite om plankningens sötma. Få saker går upp mot att hoppas över spärren, med en snabb blick mot biljettkuren. Känna adrenalinet pumpa när kontrolanterna stiger på. Bli avtagen, lämna felaktigt personummer och börja kuta medans de räknar ut kontrollsiffran. Oj, det var dagar det...
Men, det kommer väl nu när du ska flytta söder om Söder :-)
Det var svunna tider det, känns som evigheter sedan... Man lärde sig fort att se skillnad på väktare och kontrollanter annars skulle hjärtat varit i halsgropen så ofta att det antagligen hoppat ut. Men många turer vart det ståendes nära utgången med bra överblick av vagnen och förhöjd puls varje gång dörrarna öppnades.
Post a Comment