Gravkaffe på Prego

"Efter ett par år av bra service, goda muffins och ett kaffe som är helt ok kommer nu prego/jalla läggas ner i samband med att HÖRS lämnar Nymble. Alla vi kårvrak och vanliga människor som sedan länge blivit beroende av prego/jalla för vår fika samlas nu för att se till att inte en enda stol står tom under den sista dagen."

Anmäl er i FB http://kth.facebook.com/event.php?eid=17737925182&ref=nf

Livet i 8-bitar

Det verkar dött här, så för att lätta upp stämningen slänger jag in en to-the-point Dilbert.

Micky D in da USSR

Jag brukar läsa Englishrussia när jag har tråkigt på jobbet. Idag såg jag en artikel om när McDonalds öppnade sin första restaurang i Moskva (under sovjettiden, glasnost och all that shit) och de oändliga köerna som då var utanför den underbara kapitalistmaten.

En kommentar till artikeln etsade sig fast direkt.

"Great American poison factory."

Law&Order: CI - FUCK YOU

Som bekant skapade Gud himlen, jorden och allt däremellan på 6 dagar, vilket är inponerande hur man än tänker på det. På den sjunde dagen, efter ett redigt veckoverk, vilade han sedan. Vilket är gott, vi skall alla unna oss vila efter stort arbete. Personligen är jag fortfarande nyfiken på vad han gjorde dag 8-?. Jag menar, att han vilade på 7:e dagen föreslår ju att han gick tillbaka till jobbet igen dag 8. Annars borde historien varit "...och han såg att det var gott. Sen vilade han. Punkt." Visst, han jagade runt Adam och Eva i lustgården ett par varv, en översvämning här, ett brinnande svavelregn där men inget som kan ha varit överdrivet arbetsamt för en allsmäktig gudomlighet. Bygger han ett nytt universum varje vecka? Eftersom Gud är evig skulle det betyda ett oändligt antal universa. Det i sin tur skulle förklara de där multidimensionella häxkonsterna kvantfysikerna försöker lura på oss på ett sätt som i alla fall gränsar till trovärdigt.

Men jag driver ifrån ämnet. På den sjunde dagen vilade han och som människan, skapad i hans avbild, ser han vila och TV som en välsignad förening (pun!). Så Gud, i förberedelse för sin vilodag, sade vid 11 snåret på lördagskvällen "varde en låda med rörliga färgglada bilder och varde i den lådan en historia om tjuvar och poliser. Och varde av dem 3, ty 3 är ett sällsamt nummer av stor härlighet." Gud knäppte på sin TV och såg att det var gott.

I sin oändliga visdom skapade han så:
Law&Order
Law&Order: Special Victims Unit
Law&Order: Criminal Intent

Länge regerade awsome and win i det gudomliga kabelnätet och alla var lyckliga. Sedan kom ormen och infiltrerade de heliga avsnitten. SVU var alltid den svagaste och föll först. Eftersom ormen inte kan skapa något nytt eller orginellt är de avsnitten mer och mer en upprepning av sig själva. Efter att ha korrumperat den första i treenigheten har ormen nu flyttat över till CI. Den senaste hädelsen är den nya öppningsmusiken. Law&Order musiken har alltid varit somber, diskret och allvarlig med en fast hand och eleganta harmonier. Den nya CI musiken är flashig, dekadent och vulgär, med syntar och nervöst flimrande toner. Det är orent, säger jag, och inte gott! Kvar står bara orginalet, den första och starkast lysande stjärnan, Law&Order och vi sätter vårt hopp till den. När den faller, och som allt annat kommer den till slut falla, har räkenskapens timme sannerligen kommit. Då skall herren skilja de sina ifrån de fördömda och då är det bäst att ni alla kan eran trivia!

Diane Neal, you are my Goddess!

Fred 4 President, bitches!!!

HÖRS no longer

På förekommen anledning så...

14 november skrev parterna på alla papper som krävdes för att sälja THS andel av HÖRS till SUS, så nu är ägandet en del av historien (det blir fint att berätta för barnbarnen...). Priset blev minsann ett komplett restaurangkök, ett café och faktiskt en påse pengar dessutom.

22 december lämnar de Nymble, och ny restauratör ska vara på plats till vårterminens början.

Så nu vet ni!

Den här säkerhetsinstruktionen skulle jag faktiskt lyssna på

http://view.break.com/389921

Sunday release window och Naples

Blev inlurad till att göra en release på Söndag eftersom det var så in i helvete bråttom att få ut den där patchen. Intet ont anande gick jag med på det, vilket jag bittert ångrar när jag nu fått veta att release fönstret är 03-06 på morgonen. Uppenbarligen jobbar jag med masochister som tycker det är vettigt att sitta upp klockan 03:00 på en söndagmorgon och jobba. Jag kommer inte ta detta liggande, det är klart. I'm spreading the pain, nån kommer få sitta uppe och göra det med mig. Har inte bestämt mig vem jag ska bestraffa än, men personen som lurade på mig releasen ligger risigt till.

Klart är att kommande helg blir betydligt sämre än förra när jag var i Florida och lirade golf. Ett par bilder för att reta er alla :)

Flamingo golf course

Nice shot, Mr Bond

Ahhhhhh

Operation wear down

Hur många gånger kan man skicka tillbaks ett examensarbete till sin handledare utan att göra något åt handledarens anmärkningar på den innan hon knäcks och godkänner rapporten som den är?

Bevingade ord från Office Space

PETER
Lumbergh's gonna have me work on Saturday, I, I can tell already. I'm
doing it because, because, uh, I'm a big pussy. Which is why I work at
Initech to begin with.

MICHAEL
Uh, I work at Initech and I don't consider myself a pussy, ok?

SAMIR
Yes, I am also not a pussy.

MICHAEL
I'm gonna find out the hard way that I'm not a pussy if they don't
start treating us software people better.

SAMIR
That's right.

MICHAEL
They don't understand. I could come up with a program that could rip
that place off big time…big time.

Jag satt just och funderade på om vi som skriver här lite då och då (och speciellt PAP, allas våran chefpryglaröverste) skulle vara intresserade av att använda domänen officespace.se som jag råkar ha liggandes och skräpa? Är det intressant? Tanken var från början att fylla sajten med citat mm från Office Space, men jag orkar inte.

Nya tider, nya kort

Ibland vet man inte om man skall bli glad eller besviken:


THS har gjort sig av med THS-kortet. Numera är det Mecenatkort (med THS-design) som kommer i brevlådan varje termin. Förpassat till det förflutna är våra fina kortterminaler!

Nog för att vi (speciellt vordf) fick slita som fan för att få systemen att funka, men varför vara besviken? Det var ju våra företrädares fel :)

Jag är nu av Mecenat certifierad student...

Chicken-race

Idag vann jag ett chicken-race med min applikations "business-owner". Vi har varit på väg emot denna show-down i två veckor nu.

I korta drag kan man säga att han överspelade sin hand. Jag har varit väldigt drivande i våran applikation hittills, påhejad av min chef som tycker det är jätteskönt att slippa dra så mycket lass själv. Detta har dock skrämt min business-owner, eftersom han blivit mer och mer marginaliserad när jag tagit över rollen att speicificera business-requirements i allt större utsträckning.

Så, för två veckor sen drog han ett desperat power-move när han, i ett email, sa åt en av våra "kunder" att kontakta mig direkt för att reda ut detaljerna kring en vidareutveckling vi gör åt den kunden. Erfarna utvecklare känner igen den här manövern på en gång, det är när ens "business" tomte lyfter fram dig för att du ska misslyckas och lära dig din plats. Nybakade utvecklare tenderar falla hårt i den här fällan, jag gjorde det själv flera gånger i mina unga år. Numera ser jag sådana här "stunts" som en bekräftelse på att jag gör mitt jobb rätt.

Hursomhelst, jag beslutade att göra den här kontringen "by the book":

1. Sätt igång en intensiv dialog med kunden, och se till att INTE inkludera din business-owner i några email
2. Personen du har kontakt med hos kunden kommer initialt att vara nån low-level monkey, typ grafisk designer eller kanske en annan applikationsutvecklare. Se till att involvera den personens chef i dialogen och få med honom/henne i email-konversationer.
3. Om du lyckas få med personen hos din kund som tar det slutliga beslutet kan du gå vidare till Gå och inkassera ett "I WIN" kort på en gång.
4. När du har en tillräckligt djup email-konversation (typ 12-14 replies) med minst 2 iterationer av prototyper och respons ifrån kunden, CC:a din business-owner när du sätter in sista stöten och frågar kunden när de vill ha leverans.
5. Se din business-owner få panik när han inser att han är lika nödvändig som blyvikter på en flytväst.

Idag exekverade jag punkt 4 och punkt 5 lät inte vänta på sig. Jag fick snabbt tillbaka svaret ifrån min business-owner att jag framöver "ska inkludera honom i alla konversationer" för att jag "vill verkligen inte tala direkt med kunderna". A winnar is me.

RED SOX WORLD CHAMPIONS

Ord är överflödiga. Efter en 4 matcher lång uppvisning av total dominans tog Red Sox, som väntat, hem World Series för 2:a gången på 4 år. Fjärran är the Curse of the Bambino som beskylls för Red Sox 76:åriga torka innan 2004. Fjärran är Red Sox generationer som gläfsande underdog, ständigt överskuggad av Yankees. Idag etablerade Boston sig slutgiltigt som the Baseball powerhouse.

Starship Trooper

70-talet regererade:
Hot Gossip & Sarah Brightman - Starship Trooper .

Go Red Sox 2.0

Spänningen tätnar. Efter utskåpningen i den första matchen följde en tajt, defensiv andra match, slutresultatet: 2-1 Boston. Det var, vad jag fått lära mig, ett sk "pitching game". Igår var 3:e matchen och lagen hade förflyttat sig till Rockies hemma-arena i Colorado. Hemmaplan hjälpe dock föga och Red Sox tog hem den fajten med 10-5. Efter strålande pitching av Daisuke "DICE-K" Matsuzaka och en stark tredje inning hade Red Sox en, vad de trodde, konfortabel 6-0 ledning halvvägs igenom 6:e inningen. Colorado kom dock tillbaka och reducerade till 6-5 inför 8:e inningen genom 2 runs på en trött Matsuzaka och 3 ytterligare på Bostons relievers Timlin och Okajima. Det hjälpte dock inte och precis som i första matchen trillade hjulen av Colorados vagn i de sista inningarna och Boston kunde avsluta matchen i defil.

Ikväll spelas vad som kan vara den sista matchen i 2007 World Series. I nuläget är det nog ingen som tror att Rockies kan vända 3-0 underläget emot ett Boston som ser överlägset ut i alla kategorier, pitching, fielding och hitting.

Som kuriosa kan nämnas att de beräknades att minst lika många Japaner som Amerikaner bänkade sig framför sina TV apparater för att få se DICE-K pitcha emot Rockies' Kazuo Matsui, två av de mest kända japanska spelarna i MLB.

No pain no gain

Jag har nyligen fått förståelse för frasen "No pain no gain". Människor som går till gymmet förväntar sig smärta och plåga som indikation på framsteg. Det verkliga målet med träningen torde vara att kunna visa upp stiliga fjädrar i en parningslek. Men vi är inte så långsiktiga. Omedelbar smärta är substitutet.

Det allra tydligaste exempel som finns är kanske munsköljmedlet Listerine. Här är formeln mycket enkel. 20 sekunder smärta => munnen är helt ren. Det känns lite som att dricka klorin, följt av att kinderna domnar av. Inte konstigt att TV-reklamen visar gamla sjötulpaner lossna från skrovet på en motorbåt!

Hade jag tröttnat för ett halvår sedan om det inte gjort ont? Helt seriöst är svaret ja.

GO RED SOX!!!

Ikväll, om mindre än en halvtimme, börjar första omgången av Baseball World Series. Boston "Red Sox" vann finalen i American League efter en heroisk upphämtning ifrån ett 3-1 underläge emot Cleveland Indians för att vinna med 4-3. De sista 3 matcherna vann Red Sox med totalt 30-5. Emot dessa giganter av män på Fenway Park står Colorado "Rockies". Nu ska jag bänka framför TV:n och njuta av Josh Becket's magiska pitching och Manny Ramirez mäktiga svingar.

RED SOX!!!

Blod i djupet

Haggar bröt vattenytan och drog ett djupt andetag. Smaken av järn med en bitter underton gjorde sig påmind, som en gammal vän. Det röda skimmer som täckte allt i hans synfält gjorde honom förvirrad för ett ögonblick, men han insåg snabbt att det var blodet som forsade ifrån hans spruckna ögonbryn. Järnsmaken kom nog därifrån också. Smaken var bekant. Det smakade...go-time. Upphetsningen gjorde den bittra bismaken starkare, adrenalinet som forsade igenom hans blod och brände av de sista stråna i den svaga tråden som höll honom kvar i mänskligheten.

Han visste att rovdjuret cirklade där nere under honom, han kunde känna närvaron. Han var rovdjuret och rovdjuret var han och båda visste instinktivt, i djupet av sina mest uråldriga medvetanden att den här matchen var för alla kulorna. Rädslan fanns inte längre, den hade för länge sedan ersatts av vredens blinda galenskap. Vrede och någonstans där bakom, hopp. Hopp om att denna motståndare kanske skulle visa sig värdig. Att denna motståndare skulle skulle vara den som äntligen släppte honom lös ifrån den grymma förbannelse som var hans verklighet, ifrån ansiktena och skriken som följde honom vart han än flydde.

Eller inte. Han drog ett djupt andetag, stoppade kniven mellan tänderna och dök ner i den mörka avgrunden igen. Emot ytterligare ett öde, ett av oräkneliga öden redan bakom honom, inget olikt det andra.

Konsten att söka på internet

På min och min kompanjon anders blogg Travelaid.se får vi ganska mycket trafik från sökmotorer och ibland tittar jag i cachen i statistikprogrammet efter vad folk söker på för att komma till oss.

Igår kom någon in via the mother of all sökfraser:

"ett test för att se om man har damp"

Google it.

Tonåringarnas hjälte - samhällets rebell

Vi lever alla i förnekelse; i tyst längtan efter att tillfredsställa vår mörka sida. Vissa förkastar amerikansk vapenkultur, för att sedan finna "The American Experience". För min del handlar det om rebellens romantik. En dag skulle jag från barrikaderna skrika "Freedom!" och se samhället störta samman, för att se en ny och rättfärdig ordning växa fram.

Näckrosen, på tunnelbanans blå linje - det var där det skedde. Det var en onsdag, sent på kvällen och jag saknade SL-kort. Modigt stegade jag mot spärren... nu skulle det ske! Men moralens väktare hejdade mig och ledde mig fram till spärrvakten. "40 kronor om du köper kontant", sade hon. Bubblande ilska över denna djupa orättvisa fick mig att minnas mina ursprungliga avsikter.

I brist på rebellens frihet kan man bli en hjälte på rationella grunder. "Det är ju sent och förmodligen ingen kontroll", "Jag har ju alltid betalat annars", "Jag skall ju bara 4 hållplatser", "Vad får man för skattepengarna egentligen?!". Jag svor åt spärrvakten, mitt vittne allena, och tog sedan ett elegant skutt över spärren! Hon såg bistert på mig - kanske medveten om den samhällets nydaning som säkert skulle följa.

Jag gick ned för rulltrappan. Detta var farlig mark; bäst att vara uppmärksam. Väntan på perrongen gick bra, tåget kom och jag satte mig strategiskt för att kunna ha uppsikt om det skulle kliva på en grupp kontrollanter. Strax före avgång från Solna C klev tre män i svarta jackor på. Hjärtat rusade och jag greps av en närmast desperat vilja att kasta mig igenom rutan, ut på perrongen.

Men det var ett falsk alarm. Männen tillhörde "Lugna Gatan". Jag lyckades dock inte lugna mig. Min deodorant tappade helt sin verkan! När jag klivit av vid Rådhuset väntade den sista prövningen: utpasseringen genom spärrarna. Jag var nervös när jag åkte upp för rulltrappan, beväpnad med en lögn om vem jag var om jag skulle åka fast.

Är det så rebellens modiga och vackra kamp skall föras? Svettig, nervös och svekfull? Nej, faktum är att jag förlorade kapen redan när jag valde att låta rationella argument motivera mitt brott. Stockholmsnatten hade samma skimmer som vanligt, samhällets bojor lika tunga. Vad hände med den fria morgondagen? Jag gick ner till Pressbyrån och köpte ett 30-dagarskort för 630 kronor.

Jag blev aldrig tunnelbanans William Wallace

NYC Sightseeing

Jag har min vän Jenny på besök just nu, varför jag gjort och sett mer av NYC på de 3 senaste dagarna än på de 3 månaderna innan. I fredags gick vi ut och käkade i east Village. I lördags gick vi på Museum of Modern Art, shoppade och gick på bio.

Idag fick vi för oss att Coney Island är något som måste upplevas i New York. Sagt och gjort tog vi bilen och åkte dit. Gick upp och ner på boardwalken och doppade fötterna i vattnat vid Brighton Beach. Sen åkte vi in till Manhattan, käkade burritos och stod 20 minuter i kö för att köpa muffins på Magnolia Bakery.

Jobbet har varit lite kaotiskt senaste veckan. Jag, min manager och min beställare kör nån form av skilsmässobarns rutin på varandra. Varje gång min beställare vill försöka smyga in någon enhancement i projektet som inte är täckt av nuvarande requirements spec så kommer han till mig, för han verkar tro att det är lättare att få mig att säga ja än att gå till min manager och fråga. Vilket självfallet är helt fel. Jag har precis lika lätt att säga nej som min chef har. Hans senaste move var att helt enkelt försöka förbipassera oss helt och hållet. I fredags CC:ade han mig på ett email till en manager för ett brand-team där han helt sonika sa ja till att implementera en request ifrån dem och sa åt dem att kontakta mig för att reda ut detaljerna. Ganska korkat av honom, för han kommer se ut som en riktig idiot när jag förklarar att jag inte kommer göra jobbet han lovat.

En snubbe jag behöver för mitt projekt försökte köra "Power Word: Deny Meeting Request" på mig i tre dar. Till slut fångade jag honom i hans kub satt där tills han gjorde mina grejer bara för att bli av med mig. Inget slår kraften av att vara irriterande. Annars är det i stort vad jag gjort på senast. Jagat folk för att få dem att göra shit jag behöver få gjort. Önskar jag hade mer tid att göra lite "riktigt" arbete.

Vi har nått klimakteriet

Al Gore och FN's klimatmuppar fick just Nobels Fredspris. Jag undrar spontant vem som kommer få Ekonomipriset till Nobels minne? Stalin?

så. nu ska jag inte prata mer strunt på ett tag.

Appropå rotfyllningar..

• om tandläkaren frågar "gör det här ont?" svara ärligt
• guttaperka är hetare nu än förr
• det är jobbigt att kunna fysik och kemi om du har en tandläkare som vet om det (se "gör det här ont?")
• det gör ont och du får betala dyrt för nöjet

Arbetsmoral

Jag upptäckte härom veckan att jag börjat gå väldigt långsamt när jag ska från ett ställe till ett annat på jobbet. Tror att jag på detta vis försöker få lite extra tid att gå så att dagen ska ta slut fortare.

Halvvägs dvala

Alla projekt går igenom en fas ungefär i mitten där allt verkar sväva i ett läge av total stasis. Den ursprungliga upphetsningen över Ett Nytt Projekt har svalnat, alla arkitekturella beslut är tagna, designen är fastställd och planen utstakad. Problemet är att det är omöjligt att få någontil gjort under denna fasen. Din projektledare bryr sig inte längre, hon tycker hennes jobb är gjort nu och väntar bara på att få ta äran för ditt arbete när du är klar. Din kund vill inte veta av dig förutom när du levererar någonting och externa resurser svarar inte på dina email för de tycker inte det är någon brådska.

Mitt problem är att jag är desperat beroende av 3 externa aktörer för en avgörande komponent i mitt nuvarande projekt. Jag behöver integrera med en annan applikation som ska leverera kritisk funktionalitet och för att uppnå detta måste följande moment slutföras

1. Skapa datamodell för integrationspunkten


2. Implementera datamodellen i utvecklingsmiljön


3. Implementera abstraktionslagret för datamodellen och affärslogiken på våran sida


4. Validera utvecklingen i utvecklingsmiljön


5. Befordra datamodellen till QA miljön


6. Konfigurera och anpassa den externa applikationen för vårat projekt


7. Köra integrationstester för att validera funktionaliteten


8. Slutföra utvecklingen

Punkt 3 kan jag göra själv (ja, inte jag utan mitt arbetshjon jag fått som jag numera farmar ut allt som inte verkar intressant till). Resten är jag beroende av diverse dataarkitekter, databasadministratörer, externa tjänsteleverantörer och interna applikationsägare och utvecklare. Eftersom jag är fast i projektmitts-limbo är det ingen som tycker det jag gör är hög prioritet. Hittills har det gått 3 veckor, och vi har kommit till punkt 3. För dessa 3 veckor har dataarkitekterna hittils debiterat mitt projekt 80 timmar och bad idag om klartecken att debitera 120 till innan vi är klara. Och det enda jag kan göra är att le, böja mig framåt och dra ner byxorna. Jag önskar jag var dataarkitekt.

i no happy anymoar :(

The bells of St. Mark's were ringing change up on the mountain when Bud skated over to the mod parlor to upgrade his skull gun.

Kan en bok som inleds på det sättet vara något annat än kick-ass?

Svar: Nej.

PS
En Grappo till den som vet vilken bok det är.

Floderna i Somalia

Jag längtar tillbaka till ”gamla” EAC. På den tiden kunde en svepare göra 11-12000 Floriner på en resa runt Shabele-Jubba, inklusive mutor till ökenpolisen. Efter Konfucianerna tog över The East-Africa Confederacy kan man vara glad för hälften. Inga mutor längre dock, inga poliser, inga gränsvakter. Varför slösa tid på sånt, bara släppa ut några hundra nanomiter och ladda ner sporerna efteråt. EAC påstår att nanomiterna stänger ner sig när de kommer längre än 10 mil ifrån kusten, men alla vet att det inte är sant. De har hittat aktiva ’miter i Hong Kong och Rotterdam och det är allmänt känt att alla EAC ambassader har sporuppsamlare. US-Korea har himlen full av keyhole satelliter, EAC har gödslat jordytan med nanomiter, mellan dem är det inte mycket som är hemligt i världen längre.

För allianserna betyder det att de inte kan finansiera sina osanktionerade krig med off-market opium längre. För mig betyder det att jag inte kan bygga min pension på att skeppa metaplasma till friarméerna. Well, Ogaden kåren får väl köpa sina vapen av fransmännen, som alla andra olicensierade arméer. Jag skulle kunna flytta söderut, men kalvinisterna nere i Stor-Rhodesia är så förbannat knepiga att göra affärer med. Dessutom trivs jag här. 3 år till så kan jag få en säljrätt för huset i Mogadishu och flytta ner till Kismaayo, kanske leasa ut sveparen till en underkapten och köpa in mig i en oceanlastare. Eller ansöka om registrering som frilansande tullagent för EAC eller någon av de flytande enklaverna. Många av mina gamla piratkollegor gick den vägen. Eller blev svepare, som jag.

Fredag

"Jobbar hemma" idag eftersom jag känner att en förkylning håller på att smyga sig på mig. IM, telefonkonferenser och NetMeeting hindrar ju numera inte folk från att störa en även när man inte är på kontoret, så produktiviteten har flukturet något.

Hade konferens tidigare idag med en "requirements analyst" om ett kommande projekt för min applikation. Det är alltid intressant hur folk på "den" sidan av bordet antar att eftersom vi är "techies" så varken bryr vi oss om eller förstår någonting om business sidan av ett projekt. Således inledde han mötet som alla andra "analysts" inleder sina möten, med att säga "I'm not a developer so I won't be able to answer any technical questions". Vad han inte inser eller förstår är att när vi utvecklar saker så beror de tekniska lösningar vi väljer helt och hållet på den underliggande affärsprocessen. När vi då börjar ställa frågor angående affärsprocessen och han svarar "well, we haven't really hammered that out yet" så är det inte mycket vi kan säga utom "well, you go ahead and figure that out and get back to us". Den här eviga klyschan att "tekniker förstår inte affärsprocesser" är helt fel. Det är "analytiker" som inte förstår att vi kan inte bygga ett system om de inte först kan bestämma sig för hur systemet ska fungera, vilka problem det ska lösa och vad användaren ska kunna göra med det.

Mognad

Där jag jobbar kallas vi som producerar saker för "resources". Det får mig att känna mig speciell, älskad och uppskattad. Jag är en "resurs". Jag har ett identifikationsnummer, en debiteringskod och en enhetskostnad. De kallar det inte ens tim-kostnad. Tid är "enheter". Väldigt relativitetsteoretiskt. Min existens kan i alla tänkbara situationer beskrivas i termer av mitt identifikationsnummer, min debiteringskod och min enhetskostnad. Nervcentrat och ryggraden i denna hyllning till individens oförstörbara värde är det tyska rapporteringsssytemet SAP. Ironin i detta är lika uppenbar som den är förkrossande.

Dr Phil says:
SAP, sprachen sie, motherfucker?!!

Men jag driver ifrån ämnet. Idag fick jag min nya "resurs". Den nyanställde jag utlovats till mitt projekt började äntligen och jag fick en möjlighet att sitta ner en kort stund med honom. Mannen verkar skarp som en Global-kniv, vettig, eftertänksam och med gott om sunt förnuft. Det fanns en tid då min omedelbara reaktion på en sån människa var "hur ska jag förstöra honom". Min krokodilhjärna skulle omedelbar reagerat på honom som ett hot emot min position och utforskat alla medel med vilka jag kunnat torpedera honom. Nu var min enda tanke "fan va skönt, en snubbe som inte har hål i huvet som jag kan dumpa uppgifter på och de blir gjorda utan att jag behöver sitta bredvid och hålla honom i handen". Jag vet inte om det är mognad eller jag som börjar bli svag. Det kanske är samma sak.

Hade en tämligen trivsam helg för övrigt. Ben och Shelly bjöd med mig till deras vänner Antony och hans fru Mary-Anne på BBQ i Lördags. Han var Sydafrikan och hans fru Irländska. Resten av sällskapet var en blandad mix av Skottar, Britter, Irländare, Australiensare och Sydafrikaner. Det var, typ, 3 Amerikaner med på festen. Vi drack öl, käkade burgare och snackade fotboll (den Europeiska sorten). Sen drog vi hem till Ben och Shelly och jag, Ben och Adam lirade Xbox och drack Bourbon till 4 på morgonen. På söndan drog till skjutbanan och sköt pistol. Good times, good times.

Back to back

Back to back möten hela dan. Började med att jag blev insugen i ett pick-up möte på förmiddan med en annan grupp. De vill använda min applikation som bas för ett intiativ de håller på med i ett annat projekt. Satt och småfnissade åt deras kravspec, som var helt bizarr och lyssnade på mötet med ett halvt öra. Sen hajjade jag till när deras PM helt plötsligt häver ur sig att de behöver en cost/time estimate för anpassning av min applikation innan dagens slut. Jag och min chef tittar på varandra och undrar båda om de skämtar. Efter ett litet tag inser jag att deras PM hållar på att dra en galet hård jari på min chef. Han vet att min chef har problem med sin budget och just nu inte tillräckligt med Capital Projekt pengar för att kunna ha kvar alla sina gruppmedlemmar nästa år. Så de dinglar den här mumsbiten framför näsan på honom när de vet att han inte kan säga nej. För att gnida in det lite extra så ger de oss en eftermiddag att komma fram med en estimate på en kravspec vi såg för första gången idag. Mästerligt drag, jag var mycket imponerad.

Efter det var det bara att lägga ner allt annat och låsa in sig på chefens kontor och börja mangla nummer. Jag, min chef och två andra ur gruppen hade ett stafettmöte hela eftermiddagen. Vi kom och gick om varandra, eftersom vi alla hade andra möten också. Det var som en liten dans. Under en period av typ 15 minuter hade vi två olika telefonkonferenser och ett sidomöte rullandes parallellt med vårat estimation möte i samma rum. Mitt största problem var att jag lovat min businesscustomer att släppa en patch med några bugfixar på Tisdag. Med våran byråkrati innebär det att jag var tvungen att ha en QA release och en change-ticket inne idag senast. Slutade med att jag satt kvar på kontoret till halv elva för att hinna få in min ticket efter vi var klara med budgetmanglingen. Bäst för min andra chef att han godkänner min övertid för de här galenskaperna.

Dock hoppas jag att vi kan få en slice av det här nya projektet. Mina motiv är helt och hållet egoistiska, för det skulle öka chansen att jag kan fortsätta debitera timmar efter jag kommer hem till Sverige.

Tjuv och Polis

I Lördags ringde jag polisen på en biltjuv. Kul historia, ungefär vid midnatt hör jag ett bilalarm tjuta nedanför mitt fönster. Irriterad tittar jag ner på parkeringen bredvid byggnaden jag bor i och ser en bil stå och blinka. När jag vänjer mig vid mörkret ser jag att någon står bredvid bilen och det ser ut som han fifflar med nån lång mockajäng i dörren på passagerar-siden. Nu bor jag i och för sig på 22:a våningen, men jag var säker på att han försökte "fiska" upp låset igenom dörrkarmen eller fönstret. Hursom, normalt skulle jag inte brytt mig, men tjutandet var väldigt irriterande. Till på köpet var tjuven uppenbarligen värdelös, för han kunde inte få upp dörren för att rädda sitt liv. Efter att ha stått och glott på skojaren i typ 5 minuter gav jag upp och ringde polisen.

Två faktum gör den här historien en smula humoristisk

1. Bilen stod på ett område där det är parkeringsförbud
2. Tjuven hade en bärgningsbil

Jag tänkte, den här skurken kanske inte är så dum ändå, maskera sig som en bilbärgare. Polisen kom i alla fall och började jobba över snubben och jag gick och la mig.

I morse när jag var på väg ut hade någon skjutit in en printad A4 under dörren som varnade för att parkera på parkeringen bredvid byggnaden och att de bärgar bort bilar som står där utan tillstånd. Sen ombads hyresgästerna att inte ringa polisen när bärgarna var där för att forsla bort bilar. Bättre start på dagen kan man inte hoppas på.

Tyvärr gick inte resten av dagen i samma muntra tonart. Lyckades inte få någon arbetsro. Så fort jag satt mig tillrätta och kommit igång kom någon och störde mig med nya ovesäntligheter. Telefonkonferensen jag satt upp på eftermiddan kraschade när nätverket gick ner i byggnaden och alla telefoner slutade fungera. Good Game, networkingteam. Imorgon börjar det 2 nya medarbetare (zombier), och jag har utlovats att få en av dem till mitt projekt. Eftersom mitt projekt dels är ett "CP" (Capital Project, projekt med egen budget), dels en applikation med gränssnitt emot kund har vi viss status, speciellt med att sno åt oss nya resurser eftersom vi har "råd" med dem. Det ska bli roligt att få en ny "minion" att bossa runt med.

Working as intended

Jag sitter här och konstaterar att jag haft en mycket bra vecka. Misstänkt bra. Har kodat mig igenom en grabbnäve use-cases, stabiliserat min mjukvarudesign och min UI design. Har fått fram en datamodell (ja, eller vad man kan kalla den efter dataarkitekterna våldtagit min ursprungliga idé som en hejarklacksledare på roppe) och byggt den essentiella abstraktionen ovanpå. Jag väntar på att "den andra skon ska falla" som uttrycket går. Det känns upplagt för att alla requirements kommer ändras i nästa vecka och jag får börja om från början. Fick dåliga vibbar idag när min business-customer började svamla om "re-scoping" och "re-evaluation of business requirements". Them's FIGHTIN' words, boy! Mannen är en mänsklig U-sväng, funktionalitet som var affärskritisk igår har idag helt plötsligt blivit en "future enhancement". Jag kan i och för sig leva med lite kaos på requirementsfronten. Mycket bättre än en lallare som stapplar runt utan några idéer alls. Enda problemet är att varje gång han rycker en ny halvdöd kanin ur sin magiska requirements-hatt måste jag sitta i en timme eller två och göra en designanalys och en tids-/kostnadsuppskattning.

Vi använder ClearQuest för defect- och change-tracking och jag blev inlagd i systemet den här veckan (tog inte mer än 2 månader). Stor humor finns att hämta i ClearQuest. Idag slog jag personligt rekord när jag lyckades stänga 2 av 3 defect-tickets med motivering "Functioning as designed", en synonym till "Working as Intended". "Working as Intended" är alla ingenjörers och teknikers silverkula. Det är programmeringens motsvarighet till en Flawless Victory - Fatality i Mortal Kombat. Jag tror jag börjar irritera en av QA killarna ordentligt, vilket jag ser som en stor personlig framgång. Idag la han in en defect-ticket emot mig för att han tyckte att "Default sorting of results does not conform to established standards". Jag tror det var i ren desperation efter att jag gav honom 2 Working as Intended tidigare i veckan. Jag hade inte hjärta att göra det en tredje gång idag, det skulle vara lite som att sparka på en krympling. Istället sänkte jag severity till "5 - Insignificant impact" och importance till "5 - No priority" innan jag gick hem i eftermiddags.

- OMFGZ, DEFECT!!!
- lol, NO. leaning as intended.
- Fck, owned :(

Medieval Management Resources

Not getting the most out of your business? Your employees not performing at their best? We can help you, with our famous series of employee motivation seminars and workshops! You'll never regret putting your faith in Medieval Management Resources, the Masters of Management, Leaders of Leadership, the most cutting edge theories on Human Resources the 15'th century has to offer.

Whipping and You.
The bread-and-butter of employee motivation, used by seasoned managers everywhere. Janitor giving you lip? Whip him! Seamstress demanding time off to "deliver a baby"? Whip her! Stable-hand stealing hay to "keep his family warm"? You guessed it, whip him!
Our hands-on workshop will teach you advanced new techniques that will keep you swinging all day long. Employ liberally and watch your business rise to new heights! Don't believe us? Listen to this testimonial:

"Whipping and You" taught me invaluable lessons, benefitting me daily in my labour to keep the dirty heretics at bay and shutting up those traitors to the faith who claim i like whipping to much.

Tomás de Torquemada,

confessor to Queen Isabella and Grand Inquisitor of Spain.

Management by Stoning.

Nothing says "keep up the good work" like a sharp rock to the face.

Burning, Hot Oil - theory and practice.
Aimed at savvy senior managers at your larger establishments. Many complain that employing burning oil is overly labourous and impractical. We disagreee. Flooding the first floor with searing, hot oil is sure to keep your peons on floor 2 from slacking off and well worth the extra costs. Dipping random people in the deep-fryer has also proven to be VERY inspirational and an appreciated event on company outings. Sign up for the Executive VIP Package and the seminar includes a complimentary one-day peasant hunt!

Do's and Don'ts of Scorpion Pits.
Budding entrepreneurs often find the beauracracy and regulations associated with building their first scorpion pit overwhelming to their start-up. We'll give you a step-by-step on how to get through this process without problems, all the way up to throwing the building-inspector down your newly dug pit and getting away with it!

Gladiator Games, the Promotional Ladder.
Cut the red tape of performance-reviews and union-negotiations and keep your employees constantly striving to deliver top-notch performance. Added benefit of removing squemy sissies from your management staff. Seminar includes introduction to the handling and feeding of vicious lions.

Don't hesitate, order our full catalogue today! Keep your edge, or it could be you tied to the whipping-post next time.

Att uppfostra sin kund

Som jag tidigare nämnt har jag 4-5 olika chefer som tävlar om att säga åt mig vad jag ska göra och i vilken ordning. Nyligen fick jag en ny när min "business-customer", dvs personen som leker "kund" i mitt projekt, anställde en ny zombie att ta över mitt projekt. Detta här lämnat mig i en gyllene sits med en färsking jag kan leka runt med. Jag räknar med att jag har, typ, 2-3 veckor max på mig innan han är tillärckligt varm i kläderna för att börja sturska upp sig, men än så länge är han som en fågelunge som trillat ur sitt bo.

Gummo: Hey you! Den här funktionaliteten måste fixas omgående. Jätteviktigt!!! Måste ut i en patch så fort som möjligt!
Jag: Well, visst. Om du vill prioritera upp det här över mina andra assignements och rusa ut en patch så kan vi väl göra det. Dock borde du veta att det är en hel del "overhead" i att göra en release-patch. Åtminstone 5-6 dar går åt i utveckling, testning, integration etc. Men om du vill att jag ska göra det så är det bara att säga till. Du kan väl CC:a min manager också så han vet att du lagt om min planering.
Gummo: Öööh, well, prioritize you say. Hmm, kan du inte göra det här parallellt med vad du gör nu?
Jag: Sorry, kan inte göra så. Måste clear:a det med min chef först och registrera en change ticket för att kunna släppa en patch. Hursom, jag diskuterade den här saken med din chef för 2 veckor sen och han tyckte vi kunde gå vidare släppa en fix i nästa major release.
Gummo: Ööööh, hmmmm, ok. Well, jag föreslår att vi...väntar tills nästa major release. När är den?
Jag: Oh, snart, mycket snart. I'll let you know!
Gummo: Ok...tack då...ta möte nästa vecka?
Jag: Sure, whatever you want. [Gummo has invited you to a meeting->Reject]

Jag har annars lyckads få massvis gjort de senaste dagarna. Jag har tagit upp ett roterande schema att byta arbetsplats med jämna mellanrum så ingen kan hitta mig, och det har gett mig mycket lugn och ro. Jag räknar kallt med 3-4 dar till av hög produktivitet innan "de" hinner ikapp mig och drar ner mig igen.

Ikväll ska jag för övrigt göra min första release, vilket är lite spännande. Alltid kul att få skeppa ut sin första barkbåt i produktion. Det jobbet jag gjorde förra sommaren är förvisso redan i produktion sedan länge, men jag var inte med när det skeppades, så det räknas inte riktigt.

Avslutar med en riktigt obehglig bild jag hittade på en av Christers rullar ifrån Tokyo i april.

UNDER THIS FUR-SUIT BEATS THE WARM, GENTLE HEART OF A SERIAL RAPIST

Nevar forget

NEVAR FORGET

The American Experience

A well regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear arms shall not be infringed.

Amerikanska konstitutionen, 2:a tillägget.

Jag har aldrig kunnat relatera till Amerikaners affinitet för vapen och den närmast fanatiska geist med vilken vissa predikar denna fråga, både för och emot. Sen har jag aldrig hållit i en pistol eller skjutit med en. Den cyniska, kvasi-intellektuella sidan av mig kanske vill se ner på vapenentusiester som inavlade bönder, men den vrålande gibbon-apan som evolutionen fortfarande inte suddat ut ur mitt undermedvetna nickar uppskattande och konstaterar att "eld-pinnen" är en mäkta imponerande uppfinning som ger hår på bröstet och får kvinnor att vilja bo i min grotta.

Allt det där ställdes på ända idag när jag följde med min polare till skjutbanan. Min interna debatt förs inte längre i akademiska termer och gibbon-apan vann med 1.000.000 poäng. Med varje skott jag sakta klämde iväg med min väns Sig Sauer P226 9mm sjönk jag djupare och djupare ner i en flytande, rosa vapentrans. Mitt liv sjönk in i sig själv när jag skalade av lager för lager, som på en lök, tills allt som återstod var andning, finger, sikte, måltavla och ett kittlande löfte om åskknallen och rekylrycket när roterande, hel-mantlat bly jagar ljudvallen nerför skjutbanan. Jag har funnit Nirvana, det är en plats och det är Ray's Gun Shop And Shooting Range, Plainfield, New Jersey.

Efter vi bränt av en 200 rundor åkte vi hem, grillade hamburgare och rengjorde pistolerna. Fucking excellent.

void *

Idag var en dag av trivia. Ingenting av värde att notera för posteriteten och ingenting av omedelbart humorvärde.

8:00 Klockan ringer
8:40 Går upp
8:41 Äter en skål rice-krispies och tittar på slutet av ett avsnitt av 'Charmed' (vilket visade sig vara sista avsnittet på sista säsongen. Hade inte sett det förut så jag bannade mig själv för att jag snoozade i 40 minuter och missade hela avsnittet)
8:55 Dusch, tandborstning, påklädning etc.
9:01 Hissen till garaget, in i bilen, åka till jobbet
9:15 På kontoret, kaffe, snus, kolla email
9:20 Mailar Prasada och undrar varför min applikation ej är uppdaterad i Houston miljön
9:21 Prasada mailar tillbaka och säger att det är gjort
9:23 Mailar Prasade och upplyser att nej, det är faktiskt inte gjort
9:24 Prasada mailar och säger att han gör det nu, verifiera om 10 minuter så han hinner recycla JVM:erna
9:25 Mailar dataarkitekten och frågar vart min satans datamodell är
9:30 Får svar ifrån dataarkitekten att vi ska ha ett *möte* och diskutera det
9:31 Får mötesinbjudan ifrån dataarkitektens minion för i eftermiddag
9:34 Mailar Prasada och informerar att, nej, min applikation är fortfarande inte uppdaterad
9:50 Får svar ifrån Prasada att han inte kan göra det för att bla bla bla bla bla bla
9:55 Kopierar manuellt ut min distrubution via jump-servern till alla applikationsservrarna.
11:00 Klar med kopiering, mailar Prasada och ber att han pretty-please väl kan deploya dom nu när jag kopierat ut dem till alla maskiner
11:05 Skriver klart min change-request ticket för releasen på tisdag. Jagar min chef för att få den approvad.
11:30 Prasada mailar att min applikation nu är deployad i miljön i Houston.
11:31 Houston-miljön craschar
11:40 Får en uppdatering på datamodellsmötet till senare i eftermiddag
11:41 Får en uppdatering på datamodellsmötet till igår
11:41,5 Får en uppdatering på datamodellsmötet till i eftermiddag
11:42 Får en uppdatering på datamodellsmötet till på fredag
11:43 Får en uppdatering på datamodellsmötet till om 2 minuter
11:44 Får en uppdatering på datamodellsmötet till imorgon
11:44 Får en uppdatering på datamodellsmötet till samma tid imorgon
11:45 Mailar till dataarkitektens minion och ber honom att bestämma sig när han ska ha sitt möte, eller i alla fall sluta spamma mig och Learn2Fucking Use Outlook.
12:00 Lunch. Kyckling med ris i kafeterian och en russinkaka. Mums mums.
13:00 Houston miljön funkar igen. Upptäcker att min applikation inte gör det för att Houston kör andra versioner av JAVA och appserver än QA och produktionsmiljön. Patchar och kör en ny build till QA.
14:00 CITRIX jump-servern får fnatt så att alla delar på samma remote desktop. Vi har roligt i en halvtimma med att skapa filer på skrivbordet med löjliga namn som alla kan läsa. Sen tar de ner jump-servern.
14:45 Får en uppdatering på datamodellsmötet till imorgon
15:00 En i QA teamet kommer till mig med en screen-shot på ett felmeddelande i min applikation där det står "ERROR MESSAGE SPACE FOR SALE". Hon undrar om det är "working as intended". Först tror jag att hon skämtar, men när jag inser att hon inte gör det säger jag att "yes, it's working as intended". Sätter igång att hitta och ta bort felet till nästa release.
15:30 Försöker för n:te gången i ordningen få tillgång till login för databasen i Houston miljön, fortfarande utan resultat. Leker med SQL för att förstå hur GROUP BY ROLLUP funkar.
16:30 Kodar i en halvtimme på nyutveckling.

Summa: 30 minters vettigt arbete. På plussidan fick jag min första utbetalning ifrån företaget idag. Tog bara 2 månader.

Have no mercy

Med de senaste problemen på den globala finansmarknaden, initierat av dåliga utsikter i den nordamerikanska sub-prime mortagage sektorn, osäkerhet på energimarknaden och eftersatta reformbehov av den västeuropeiska arbetsmarknaden står väst-ekonomierna inför ständigt ökande risker för en recession. Det har även visat sig svårare och svårare att kompensera för detta med traditionella medel (låna penagar av China, sno pengar av Afrika). Således måste vi förlita oss på våran egen driftighet och uppfinningsrikedom för att lyfta oss ur denna svacka och inga är bättre på detta än Amerika. Med samma målmedvetenhet och gung-ho attityd som nybyggarna kontinuerligt pressade gränserna västerut, pressar den amerikanska konsumtionsindustrin gränserna för meningslösa produkter utåt och uppåt.

Allas våra hopp ställs nu till Microsofts kommande lansering av Halo 3. Hela landsdelars framtid är i vågskålen när tävlingen är i full gång om vem som kan lansera de mest hjärndöda spin-off produkterna till detta kulturfenomen och vem som kan packetera dem mest effektivt för den köpstarka och svårflörtade "Generation: Extreme!!!". Pole-position i detta race, med en solid erfarenhet av att sälja skräp till överpris till korkade dumskallar, innehas säkerligen av Mountin Dew. Senaste tillskottet till deras EXTREMA produktkatalog är Mountain Dew GAME FUEL. Lanserat i en Halo 3 Limited Edition hälsas den av fanboys och datanördar världen över med gränslös entusiasm.

I said DO THE DEW, BITCH!

Detta monument till västvärldens förfall marknadsförs med sloganen "Chugg it and have no mercy", vilket ironiskt nog är precis vad de trycker på Budweiser-flaskorna de skickar ner till soldaterna i Irak (säkerligen inte sant, men vore herrans kul).

Idag var det "Labor Day", vilket innebär nationell helgdag. För mig innebär det en förlust på $704 i fakturering, brunch på en måndag, en tripp till Best Buy och en stor dos World of Warcraft. De borde döpa om det till "No-money Day".

Prioritetslista

Jag har 4 chefer och 2 till utöver det som tror att de bestämmer över mig. Väldigt sällan har dock någon av dem ballar nog att säga åt mig vad jag ska göra och när de väl gör det så ignorerar jag vad de säger i de flesta fall. Jag är som en hund, så länge inte husse skäller på mig så kommer jag fortsätta att käka hans läderskor, dricka ut toaletten, kissa i hans säng och lämna döda gnagare överallt i hans hus. Och eftersom alla de olika personerna har helt bizarra korsförhållanden till varandra krävs typ 0.1% av mitt intellekt och fantasi för att spela ut dem emot varandra.

1. Chef nr 1 säger åt mig att göra uppgift A


2. Jag går till chef nr 2 och erbjuder mig att göra uppgift B, chef nr 2 säger att B har högre prioritet än A


3. Jag vet att chef nr 3 har desperata problem med uppgift C, så jag säger till honom att jag gärna skulle hjälpa honom med det eftersom han bad mig förra veckan (vilket han inte gjorde, men han har minne som en guldfisk). Dock säger jag att han måste övertyga chef nr 2 att släppa mig först.


4. Jag ber chef nr 4 att prata med chef nr 1 för att fastställa prioritetsordningen mellan A, B och C


5. Medans chef 1,2,3 och 4 leker outlook-kull med varandra gör jag uppgift D, som jag egentligen ville göra från början.


6. 4 veckor senare är A obsolet för den ingick i D (vilket jag kunde sagt från början men orkade inte), B är gjord av någon annan och C är framflyttad till November.

Det här kanske får mig att verka illasinnad och konspirerande, men så är inte fallet. Jag råkar bara veta bättre än mina chefer om vad som ska göras och i vilken ordning. Men varför sitter du inte ner med dina överordnade och reder ut allt det här från början, frågar du mig. Därför att mina 4 chefer är det enda som står mellan mig och legionen av ytterligare chefer ovanför dem, och de är komplett lallande idioter. Jag giller mina 4 chefer, de lägger sig i så lite som möjligt, jag låtsas att de bestämmer. En utmärkt uppgörelse för alla parter.

Men till saken. Idag, i en sällsynt uppvisning av ledarskap, gav en av mina chefer mig en "prioritetslista" för nästa vecka. Han ska på semester och jag misstänker att han kompenserar för det.

Mina uppgifter inför nästa vecka, i prioritetsordning:

• Prioritet 1: "Compliance" testa existerande versionen av min applikation i den nya produktionsmiljön för att verifiera att miljön är OK.


• Prioritet 1: Slutför QA testning av fas 1 av nya versionen av min applikation så den kan gå live i existerande produktionsmiljön efter nästa vecka.


• Prioritet 1: Skapa en "change-control ticket" för release av ovanstående. Låter enkelt, men innefattar att producera en hysteriskt komisk rapport och delta i ett ännu mer hysteriskt humoristiskt "change-control review" möte.


• Prioritet 1: Fastställ datamodellen för fas 2 av nya versionen av min applikation (med dataarkitekten...)


• Prioritet 1: Finalisera business requirements för fas 2 och definiera de olika affärsreglerna i logiken


• Prioritet 2: Börja med design och implementation av fas 2

Låt mig använda en historisk illustration för den här situationen

MOAR CANNONZ!!!

Jag förutsätter att hans "prioritetslista" var ett förslag snarare än, säg, en direkt order. Förvisso innehöll hans email orden "important", "!!!", "marching-orders", "I", "expect", "this", "completed" men jag kände ändå att det var med glimten i ögat, speciellt eftersom han kom förbi senare och upprepade allt personligen. Således gjorde jag min egen prioritetslista.

• Prioritet 1: Se till att hitta nån annan som kan göra testningen
• Prioritet 2: Vara med på change-control review mötet. Efter allt jag hört verkar det vara humor man inte får missa. Som vi säger på net-speek, "doing it for teh lulz".
• Prioritet 3: Accelerera operation datamodell, eller som jag valt att kalla den: "Operation dataarkitektens Waterloo"
• Prioritet 4: Finalisera mjukvarudesign och interface av fas 2 innan nån annan döskalle på mitt team hinner klanta till det först.

Försäkring!

Djävulen styr helvetet ifrån ett hörnkontor på ett Schweiziskt återförskringsbolag.

Efter 4 olika försäkringsmäklare, 15 email, 10 telefonsamtal och över 30 sidor av olika blanketter ser jag ljuset i tunneln, jag är försäkrad! Jag har svarat på frågor om jag hyr ut jordbruksmaskiner, om jag bygger säkerhetssystem till kärnkraftverk eller satelliter eller om jag tillverkar artificiella hjärtan. Jag har fyllt i blanketter om min personliga, proffesionella och företagsamma historia. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag vrålat ut min frustration och nästan givit upp. Kafka ain't got nothin' on me.

HORRAY FOR BOOBIES!

Luttrad som jag är vid det här laget har jag ingen egentlig förhoppning om att min huvudvärk ska vara slut nu. Det var inte direkt mitt val att gå igenom den här skiten och jag skulle hellre käka krossat glas än att göra det igen. Det är min kund som kräver att jag har försäkring och jag är fullt inställd på att det här inte kommer tillfredställa dem ändå. Jag vet att tålamod är en dygd, men om Gud någonsin skulle tvingats skaffa "A+ minimum Best rating general, professional and/or personal liability coverage" hade han satt eld på hela skapelsen dag 2.

Hade en ganska inproduktiv dag för övrigt. Patchade en bug i min applikation, vilket tog 3 timmar att fixa, testa, bygga och släppa till QA. Hade möte på förmiddan med "min" dataarkitekt. Läsare av tidigare inlägg vet hur mycket älskar dataarkitekter och dagens övning gjorde inget för att ändra min inställning. Ett möte som borde tagit 10 minuter tog 1 och en halv timme och producerade 0. Läxan jag aldrig lär mig är att ju bättre förberedd man är med de här krossmongona, desto längre tid tar det.

Problemet är att alla dataarktitekter är klåfingriga kontrollfreaks. De måste få pissa in sitt revir och bevisa att de inte är lika meningslösa som slickepinnar med bajssmak. Kommer man dit med en datamodell man klottrat ner på en servett med krita och sen låter dem svamla i 10 minuter så brukar de låta en göra som man vill. Kommer man dit med en färdig modell, dokumenterad och klar så måste de sitta i en timme och leta fel och småtrams de kan ändra på.

Saker man inte ska säga

Sitter och jobbar i konferensrummet idag medans de har möte där samtidigt. Lyssnar med ett halvt öra och hajjar till när någon plötsligt säger "We have the final sollution to the authentication problem". Det blev tyst i några ögonblick medans alla funderade "sa han verkligen det där?" Sen försökte någon skratta lite nervöst, men slutade snabbt. Folk säger så dumma saker ibland.

Men nog om det. Kom tillbaka till gruvan idag efter en härlig helg i Stockholm. Jag, Erik och Bengt hade våran 30-års fest i Lördags, och vilken fest det blev! Vädret var strålande och båten vi chartrade för att köra ut festen till Bockholmen var den bäste inledningen möjlig. Efter det var det bara uppåt. Bordsplaceringen verkar träffat mitt i prick också, för alla jag pratat med gratulerade speciellt till middagen och vilket trevligt sällskap de hade. Vad ska man säga, jag kanske borde sluta upp med knapptryckeriet och börja ha fest professionellt istället.

Fick en massiv 3:e gradens av passkontrollanten på Newark när jag kom tillbaka igår. Han var inte överdrivet imponerad över hur mycket tid jag är i USA och grillade mig rejält vad jag sysslade med. Först förstod jag inte riktigt vad det handlade om, men sen suckade han och skakade på huvudet och sa "this is considered highly irregular, and I would normally have you taken back to The Office, but you seem legitimate so I'm not going to". Då förstod jag att mängden potential smärta var hög nu. Man vill INTE hamna i The Office. Amerikanska myndighetspersoner har en mycket välslipad utbildning och träning i att vara nedtryckande och skrämmande. Det spelar ingen roll att det du gör är regelrätt och ärligt, han kan köra upp sin batong i baken på dig och hitta på en anledning varför ändå.
Hursom, jag har kompilerat en liten lista på tips på saker man ska göra för att VERKLIGEN hamna i trubbel med myndighetspersoner i USA:

• Ljug


• Försök dölja sanningen


• Säg emot


• Tala i mun på personen


• Försök bortförklara dig


• Skämta till det


• Bli förnärmad och förolämpad

Om man konsekvent prickar av ovanstående lista kan jag garantera att ens liv blir mycket, mycket intressantare, och snabbt också.

Men livet går vidare och vi hittar alltid nya saker som irriterar oss. Just nu är jag extremt irriterad över att kanal 38 (USA network) envisas med att visa US open istället för Law&Order. Vem fan vill se tennis, seriöst.

Livet är en fest

Konferanssamtal

Vi brukar alltid ha högtalartelefonen på "mute" när vi sitter i telefonkonferenser eftersom vi sitter flera personer i samma rum och vill kunna diskutera emellan oss utan att störa resten av samtalet (och håna resten av idioterna i konferensen). Idag hade vi ytterligare ett av oändligt många "planerings" möten över telefon inför en flytt av våra system till ett nytt datacenter. Föremålet för dagens långbänk var performance testning av nya miljön, vilket alltid är toppenskoj. De här mötena är som amateur-night på¨stå-upp klubbarna när alla tokstollar kommer upp ifrån sina hålor och tror att deras åsikter betyder nåt bara för de råkar ha "assistant DBA" i sin titel.

Tyvärr glömde vi att klicka på mute och "råkade" hånskratta lite när ett ljushuvud kom med en osedvanligt korkad åsikt.

Mupp nr 1: "...bla bla bla performance base-line bla bla bla automated test-scripts bla bla if-I-just-keep-talking-and-talking-and-talkin-maybe-no-one-will-notice-I-have-no-earthly-idea-about-anything-and-I'm-pulling-this-right-out-of-my-ass-and-just-agree-so-I-can-go-back-to-surfing-buffy-the-vampire-slash-fic bla bla bla. So how about that?"
*tystnad*
Vi: "AHHHAHAHAHAHAHAAAAHAHAHAHAHAHAHHAAHHAHAHAHA"
Mupp nr 1: "..."
Mupp nr 1: "..."
Mupp nr 1: "Well, I suppose that answers my question..."
Mötesledaren: "Sorry, could you repeat that last part. I didn't really catch the end, someone was laughing really loud on the line."

Blev inte så mycket mer möte efter det, A winnar is we.

All Clear for Main Booster Ignition

Så, min release gick ut till QA i Fredags och om allt går som det ska finns den i produktion på Måndag kväll. Jag hann till och med sätta mitt förslag på avgränsning, krav och specifikation för fas 2 och få till ett möte med business zombierna på Tisdag.

Med allt detta förra veckan var jag tvungen att lägga fas-2 utvecklingen på is. Under tiden gick en annan grupp in och shanghaiade en av MINA team-medlemmar för att göra nån hjärndöd QA testning på deras projekt. Detta är vad som händer, man tittar bort ett ögonblick och så snor dina vänner ditt folk. Inte nog med det, de lyckades klanta upp sin release så till den milda grad att alla deras system (av vilka de flesta är affärskritiska) kraschade totalt i produktion i Fredags. Fucking well done. Det är tur att jag åker tillbaka till Sverige på Onsdag, för de kommer antagligen sno hela mitt team nästa vecka för att städa upp sin röra.

På Lördag smäller det, då är det 30-års skiva. Ser ut att kunna bli ett herrans partaj! Ska bli skönt att komma hem till Sverige över helgen också. Hade ett snack med min chef i veckan om mitt uppdrag. Som det ser ut nu har han budget att ha kvar mig åtminstone året ut. Jag tänkte försöka få kontakt med en immigration-lawyer jag fått rekommenderad i veckan för att sätta igång en ansökan om arbetstillstånd här i USA.

Regression testing

Eftersom jag arbetat de senaste 6 veckorna under uppfattningen att fas 1 av mitt nuvarande projekt inte skulle gå vidare till Quality Assurance förrens efter kodfrysningen i september kom det som något av en överaskning när jag fick nya marschorder idag. Fas 1 ska inte gå till QA innan kodfrysningen. Den ska gå till produktion. För att detta ska kunna hända måste jag ha en release klar imorgon, redo att gå in i QA i övermorgon. Eftersom jag fortfarande inte fått min beställare att godkänna skiten till att börja med så måste han godkänna det samma dag så QA testning och verifiering kan ske innan veckans slut. Det ger mig 1 dag i nästa vecka att fixa eventuella buggar och komma med en patch, för på tisdag nästa vecka måste den gå i produktion, annars är fönstret stängt till slutet på september. Det leder till:

1. Min beställare blir sur och skäller på min projektledare
2. Min projektledare kommer köra sin passiv-aggresiva rutin på mig
3. Jag blir tvungen att skriva sisådär 2 kilometer SQL script för att fixa de ändringar som min uppdatering skulle gjort automatiskt.
4. Skriva SQL i 3 dar kommer göra mig till en mycket vresig pojke.

Med dessa kittlande framtidsutsikterna i färskt minne satte jag mig med min checklista för produktion

1. Isolera kod för release (inte gjort).
2. Lokal "ren" check-build (inte gjort).
3. Få ett "ok" ifrån beställaren att det jag utvecklat är det han ville ha (minsta problemet. Han vet inte vad han vill ha.).
4. Code-review (hah, review this!).
5. Release-build i QA miljön (hålla tummarna och hoppas att allt kompilerar).
6. Test-plan (haha, skrev en på en post-it för en månad sen. Låt QA clownerna leka med den nöten).
7. Regressionstester (I HATE EVERYONE)
8. Till produktion (oh when the saints, goes marching in)

Regressionstestning är bara ytterligare en etikett på det allmänna förfarandet som icke hjärnskadade människor kallar "testa att skiten funkar". Konceptet togs fram för typ 100 år sedan av en hatfull mjukvaruutvecklare efter att hans fru lämnat honom för hans syster och tog med sig ungarna, hunden och hela samlingen av orginal Star Wars figurer, fortfarande inplastade i sina kartonger INKLUSIVE VINTAGE 1980 MINT KENNER BOBA FETT PÅ STAR WARS ESB 41 BACK 41B AFA 85 CARD. Eftersom IT-chefer kan lukta sig till självförakt och desperation på två kontinenters avstånd plockade de upp tekniken omedelbart.

Tekniken kan i princip beskrivas som "om jag målar om mitt garage, kommer ratten fortfarande funka likadant på min bil".

LOL, regression testing FAILED!!!

Men för att återgå till mig. Jag tittade över min lista, gjorde en grov tidsuppskattning i huvudet och filosoferade över varför min beställare är dum i huvet. Sen gjorde jag en lista över det också.

1. Han skrev en gång en SQL fråga emot en tabell i en databas. Således tror han att han kan både databaser, programmering och mjukvaruutveckling.
2. Han lever under uppfattningen att konstant ändra sig är ett tecken på att man är dynamisk, inte hysterisk.
3. Han anser att minimal framförhållning och beslut i sista minuten betyder att man är "på bollen" och beslutsstark, inte en lallande idiot.
4. Svara på email är ett svaghetstecken.

Mannen kommer vara vice-VD innan deceniets slut.

Whole Foods Market

Det finns tre större mataffärer runtom där jag bor. A&P, Stop 'n Shop och Whole Foods Market. Stop 'n Shop är lite fräschare än A&P, lite större, lite bättre sortiment och bättre på färskvaror. Dessutom ligger det på vägen hem ifrån jobbet. A&P är dock den enda som säljer mjölk ifrån Garelick Farms, den enda mjölken som är halvvägs drickbar. Mejeriprodukter i USA misstänker jag egentligen är en oönskad biprodukt i olje-raffineringsprocessen. Dessutom har A&P aldrig några kundvagnar eller varukorgar, så man kan bara handla så mycket som man kan bära i sina två händer, ett affärsbeslut som i efterhand måste anses ganska korkat.

Sen finns det Whole Foods Market. WFM har på senare år spritt sig som en pest, infekterat sig genom Amerikanska suburbia och över Atlanten in i Storbrittanien. Deras affärsidé är att enbart sälja "naturliga" och "organiska" produkter, dvs alla förpackningar har "100% Organic" tryckta på dem och kostar 3 ggr så mycket. Deras kundgrupp kan bäst sammanfattas som "affluent, white dickheads" - förmögna, vita kukhuvuden. I Westchester County attraherar de således gräddan av New Yorks liberala övre medelklass, och ett värre pack en dem hittar man inte ens på årskongressen för Robert Mugabes ZANU-PF. Jag blev intacklad i ost-disken av en 150-kilo tung negress på Stop 'n Shop en dag. Hon bad mig så hemskt mycket om ursäkt medans hennes två jättesnälla döttrar samlade ihop min varukorg, som flugit ut över hela golvet. På Whole Foods blev jag rammad bakrifrån av en sur hemma-fru med permanentat hår och en sprängfylld kundvagn. Det enda hon sa var "move!", alltemedan hennes två socker- och ritalinpåtända demonavkommor till barn tävlade om vem som kunde riva ner flest kartonger ifrån flinghyllorna. Jag haltade i två dar efter det. Den enda anledning att någonsin handla på WFM är att de har en fantastiskt smaskig buffé med färdig mat man kan ta med sig hem.

Whole Foods motto är "Whole Foods, Whole People, Whole Planet". Deras ursprungliga motto, "Hypocrites, Idiots, Global Starvation", övergavs för det ansågs "sakna poesi".

YES! WE SUCK!!!

Casual Friday

"Casual Friday" alla riktiga datanördars mardröm. "Casual Friday" är dagen på veckan som alla är tillåtna att komma till jobbet i sina "lediga" kläder. När jag säger "tillåtna" menar jag självklart "påbjudna". Att komma till jobbet på fredagen i sina måndag-till-torsdags kläder anses mycket dålig form och ses ner på. Problemet är att rikiga datanördar lever i sina Dockers. De satte på sig sina slacks när de fyllde 15 och om de själva fick bestämma skulle de aldrig ta av dem. De trivs i sina slacks och sin skjorta. Eller, om de vill vara lite "wild and crazy", en piké tröja eller kanske, kanske en T-shirt med nåt galet roligt tryck på, typ "Rogues do it from Behind".

I'm liek, both funnay and smart!

Sen, för att lägga skam till pina, finns det alltid ett antal människor på varje arbetsplats som inte får svettig överläpp när de talar om Linus Thorvalds senaste svamlerier om LINUX IO optimering. Människor med en personlig och uttrycksfull stil, som ser fram emot fredagen för att kunna visa upp sina nya klädinköp.

I has good styles! And Welding Googles!!!

Ledarkapsskiktet sitter fortfarande på sina kontor och kliar sig i sina huvuden och undrar varför så många väljer att "jobba hemifrån" på fredagar. Eftersom människorna som stiger till management i USA har ungefär samma nivå av fantasi som tegelstenar utgår de ifrån att deras anställda försöker lura dem på en långhelg. De kunde inte ha mer fel. Anledningen att de inte går till jobbet på fredagen är att de inte vill sitta och stirra på Mr GQ sport och Miss Vogue Leisure.

Idag kom jag till jobbet halv tio. Jag hade gjort klart allt jag kunde göra klart till lunch. Klocken 13:00 ställdes jag således inför det vanliga moraliska fredags dilemmat. Jag kan inte få någonting gjort eftersom ingen var på kontoret (Casual Friday). Som konsult debiterar jag per timme, så vad ska jag göra? Sitta och rulla tummarna tills klockan 18:00 och gå hem? Klockan 13:04 löste jag dilemmat i alla fall. Jag packade ihop min dator, fyllde i min tidrapport för 8 timmar och gick hem.

PS

Igår plockade jag upp en ny kategori 3 och jobbar på en kategori 2 utanför företaget (bonus-poäng!). Jag skaffade även ytterligare en hållhake.

baiting

In it's continuing mission to educate and amuse us, the interwebs gives us insight into the lovely pasttime of old called "baiting". Some saint of a man (yes, man. There are NO women on the interpage web-nets) have compiled it all for us on wiki.

Props to Erik for finding this rare gem of knowledge.

Data arkitekter

Så, hur vet man att man är längst ner på näringskedjan? Jo, när man blir ombedd att sätta upp möten. Ens relativa värde kan direkt beräknas av hur många människor man kan beordra att sätta upp möten åt en. Näringskedjan kan kategoriseras som:

1. Folk dubbelkollar med dig innan de bjuder in dig till ett möte


2. Du anordnar möten, och folk tackar ja


3. Du blir inbjuden till möten som "required attendee" och mötet bokas när du är ledig i kalendern


4. Om du vill ha ett möte med någon tvingar de dig att skapa mötet och bjuda in dem. Sen tackar de nej och bokar om.


5. Du blir inbjuden till möten som "optional attendee". Ingen vet vad du heter, hur du ser ut eller vad du gör. Ingen bryr sig heller.

Ditt värde i företagets näringskedja kan beräknas direkt efter denna skalan baserat på hur många andra männsiskor inom organisationen du kan behandla enligt de olika nivåerna. För att ta mig som exempel:

Det finns exakt 10 personer jag kan sätta upp ett möte med om jag kollar innan. 7 av dem skulle tacka ja om jag bjöd dem utan att fråga. 5 av dem bjuder in mig när jag är tillgänglig och 2 av dem kan jag tvinga boka möten med mig om de vill träffas. En av dem kan jag bjuda in och totalt ignorera.

Summerar man unika personer per nivå ger det mig

3x1

2x2

2x3

2x4

1x5

+___

26 poäng

Detta är förstås ett absolut värde. För att få en korrekt relativ bedömning måste dina poäng viktas emot övriga personer på listans värden, deras relation till dig på och utanför jobbet, evetuella hållhakar du skaffat på dem samt huruvida de gillar dig eller inte. Den specifika formeln är extremt komplex, icke-linjär och ibland diskontinuerlig. Exempelvis:

• Ignorera en god vän = medel+


• Kunna ignorera en god vän och han accepterar det = höga poäng


• Bli väl behandlad av en person du inte har någon personlig relation till = medelpoäng


• Din svärson hälsar inte på dig på möten = mycket låg poäng


• Tvinga någon att boka möte med dig som ogillar dig personligen men låtsas vara din vän OCH har en hållhake på dig = FLAWLESS!

Att kunna missbehandla någon du har en hållhake på ger visserligen låga poäng, men du får bonuspoäng för varje hållhake du lyckas skaffa på någon utanför det relativa systemet, bara för att du uppenbarligen är en lurig jävel.

För att få en slutgiltig värdering måste detta värde självklart viktas emot motsatsen, dvs hur många personer kan behandla dig enligt dessa olika kriterier.

Undantaget är data arkitekter. De kommer alltid ha 0 poäng, för de är så desperata efter möten att de kan behandlas hursomhelst men har ändå total makt över all mjukvaruutveckling. Till och med databasadministratörerna skyr data arkitekterna. Och databasadministratörer är personerna djävulen själv går till när han behöver återförsäkra sina själakontrakt.

Igår fick jag svar ifrån "min" dataarkitekt som hade lovat ha mina databastabeller klara idag. jag fick en inbjudan till ett möte om två veckor för att "diskutera" användandet av en korsreferenstabell emot en uppslagningstabell i ett annat schema. En korsreferens jag inte behöver, inte vill ha och inte bett om. För att lägga till 3 nya tabeller enligt ett välkänt och väldefinierat mönster för att lösa ett välkänt och väldefinierat problem. 3 tabeller som jag, för övrigt, redan designat själv och implementerat i utvecklingsmiljön. Och det är inget jag kan göra åt det. Det är som scenen i "Goodfellas" när maffian cappar Tommy och det är ingenting någon kan göra åt det. Och jag tror hon gör det för att bestraffa mig för att jag i ett tidigare möte (o ja, vi har haft möten. Vi har haft måååånga möten) argumenterade emot hennes förbannade korsreferens och förklarade exakt varför den var både överflödig och redundant.

På en gladare ton, det var ett enormt regnoväder över New York tidigt i morse. Alla tunnelbanor blev översvämmade och trafikaoset var kompakt på Manhattan. En kollega hade kommit ut till sin bil och haft vatten upp till backspeglarna. Jag uttryckte min sympati, men inom mig log jag. Den kollegan är för övrigt en av personerna under kategori 5 för mig och min största poäng post. Tuffa papper.

Avslutar med en bild på den sämsta ursäkten för bensindriven hundsläde med hjul som rullat ut ur Detroit. Den oheliga skapelse som jag förnärvarande hyr och kör runt i.

Take the one from the right

As this is the inaugural entry to this blog, some background might be in order.

I'm a man, 30 years of age from Stockholm, Sweden. As a boy, I used to only eat the potatoes and leave the meat in the lunches my mother made me for daycare. I went to school, which is hardly distinguishing since everybody does that, so I wont speak of it further. I hate spiders to the point where I once threatened a girlfriend with never touching her again if she petted one they had at the zoo.

Currently, I've made camp at White Plains, NY in a fairly decent Human Storage Facility ®. I'm doing some consulting work for a "large US hospitality company". Of this, I could speak at length but I think I will save that for some other time.

This blog will be updated in eaither English or Swedish or not at all, depending on my mood. My humor, wit and intelligence sometimes doesn't come out right in one language or the other. If, at any time, you find me sounding stupid or not funny, that'll surely be why.

Enough of mindless trivia, let's move on to the mindless events of today. I'll make this as brief as I can, as I'm trying to get to the actual main event. So, in short order

8:15 AM - Woke up

8:30 AM - Had coffee, watched TV

10 AM - Logged on, surfed newspapers

11 AM - Had a shower

12:15 PM - Went to lunch (Turkey club sandwhich)

2 PM - Played WoW (Karazhan raid). We killed Nightbane, first time.
5 PM - Spoke with mother on the phone
6PM - Ordered dinner (Chinese), spring roll and chicken Lo Mein

This all leads nicely up to the defining moment of the day, nay, the year. After eating about half of the rediculously oversized portion, I opened up my fortune cookie to find this:

This must be the single, best fortune cookie advice I have ever received. Tangible advice, easy to understand and relevant in any situation. Rarely have I seen such profound wisdom so clearly expressed. I tickles my imagination to think about what this Moment that will come may turn out to be, but I'll be sure to take the one from the right when it does happen. Plus, the backside told me the chinese word for "girlfriend". Like I said, best fortune cookie ever! Anyway, it inspired me to start this blog, and the name was obvious.

Now, I'm gonna watch some Law & Order and prepare for work tomorrow. Until next time kids, take the one from the right.